I torsdags tog vi beslutet att inte behålla Sture. Igår fick han komma hem till kenneln igen. Vi är båda överens om att han är den bästa och finaste hunden vi någonsin träffat men vi känner ändå att vi tagit rätt beslut. Hur enormt tråkigt det än känns.

Även om vi var medvetna om vilket enormt jobb och ansvar det är med valp så kan man nog aldrig riktigt vara förberedd. Speciellt inte när man får hem en valp med en dags varsel, trots att man haft seriösa tankar på hund i ett år. Eftersom Sture var 12 veckor när han kom hem till oss låg vi redan en månad efter med träningen. Det är väldigt lång tid med tanke på hur mycket som hänt på den korta tid vi haft honom. Att sedan åka på semester i tre veckor kändes bara enormt korkat. Vi skulle missa massor och Sture (och vi) skulle antagligen få lida en del för det framöver.

Allergin kom och gick men blev lite sämre för varje dag. Inte jätteallvarligt, men ändå tillräckligt osäkert med tanke på att vi bor ganska litet. Wheaten är dock den ras som fungerat bäst hittills. Så eventuellt kanske vi får hem en wheaten någon gång framöver när vi haft mer tid att förbereda oss, inte har någon planerad långsemester och när vi har ett hus med en trädgård.
Men då kanske det blir en omplaceringshund som passerat valpstadiet (som är det värsta för allergiker) istället. När vi kommit hem från Bali kommer vi antagligen låna hem en vuxen hund från kenneln för att testa om det är någon skillnad.