Vi hyrde cyklar och snorkelutrustning på Gili Trawangan och bestämde oss för att cykla runt ön. Vi stannade till vid en öde strand där vi snorklade vid ett korallrev. Hur fint som helst!
Ångrade direkt att vi bara åkt till Gili över dagen och inte stannat i en vecka. När jag väl kommit igång hade jag kunnat snorkla hur länge som helst.
På Gili Trawangan hade dom ett ”turtle hatchery” där sköldpaddsungar kunde kläckas och växa upp utan att riskera att bli uppätna.
Vi åkte privat båt till Gili Trawangan från Senggigi. Det kostade 400 000 rupiah, ca 260 kr, vilket vi tyckte var ett bra pris. När vi skulle hem tog vi dock båten som kostade 10 kr, den som alla indonesier åkte. Det funkade det med (om man bortser från att vi, i spöregn, hamnade vid ett färjeläge där det inte fanns en enda taxi.. Fast precis som med allt annat så löste sig det med! En snäll indonesisk kille fixade en minibuss med två glada gubbar åt oss).
Det har varit en ganska händelserik vecka och mitt huvud har blivit mosigt av alla tankar, drömmar, besvikelser och bakslag.
Måndagen började med att jag hade jätteont i magen hela förmiddagen (och den är ganska lång när man går upp 05:30). Kvällen innan hade jag satt i mig typ tre stycken köttbullar som det var skummjölkspulver i. Så nu blir det antagligen laktosfritt resten av livet. Inte helt glad över den tanken.
På kvällen la vi ett bud på ett hus. Ett ”ruckel” med stora potential men som blev för dyrt. Två dagar senare la vi ett bud på en lägenhet. En jättefin lägenhet som var totalrenoverad och som såklart också blev för dyr.
Att buda på hus/lägenheter är väldigt psykiskt påfrestande.
Först blir man väldigt glad för att man äntligen hittat ett objekt som man verkligen vill ha (sällsynt i vårt fall). Sen river man väggar och renoverar huset/lägenheten så som man vill ha det (i huvudet). Sen möblerar man hela huset/lägenheten (i huvudet). Sen flyttar man in (i huvudet). Sen lever man ett liv i huset/lägenheten (i huvudet). Sen blir man skräckslagen över att någon ska buda över. Sen budar någon över och man blir förstörd. Sen tänker man att man aldrig kommer hitta något som är bättre. Sen hittar man nåt nytt, intressant objekt för att sysselsätta tankarna och ”komma över” det objekt man egentligen ville ha men inte kunde få.
Efter varje bakslag känner jag alltid ett stort behov av förändring.
Denna gång slutade det med att jag:
- Anmälde oss som jourhem åt hemlösa katter
- Tog en paus från Facebook
(Var nära på att köpa ett antal söta katter från Blocket men hejdade mig!)
Finns mycket att skriva om det men det blir kanske en annan gång.